svacka, eller vad det nu heter!

Jag har ju oftast pratat om att jag vet inte vad jag vill bli, det vet jag fortfarande inte... Men jag känner att något i plugget vill jag verkligen inte vara längre i. Vill ut, pratade med mamma hon sa att oftast tänker man så när man är 20, jag vill resa, jag vill flytta, jag vill jobba, tjäna pengar. Detta just nu med mitt liv (vet inte ifall det är tentan som spökar) så vill jag vifta på mina vingar, jag vill bort vill inte vara kvar i den jävla dumma uppsatsskrivande världen där allt cirkulerar hur bra man är, hur man skriver, ifall man är duktig nog. Jag har alltid varit duktig på det människor tror om mig. Jag ser ut som en ängel och för vissa ser jag ut som en ängel, men jag står inte ut. Jag vill vara A BAD GIRL!

Jag vill stå för mina åsikter utan att någon skrattar eller gör sig lustig, varför kan ingen bara vara!
Om jag vill att ÄLGEN skall få leva så tycker jag det, så skratta inte åt det, även om det så på utsidan så kanske jag dör där inne. Innerst inne finns det fortfarande en 12-årig som går med glatt ansikte till skolan men gråter inombords. Man mår inte bra av det. Även fast det låter roligt, att man tar det på ett roligt sätt... Tänk efter innan !

Jag känner att jag har fått nog, jag vill bort, jag vill inte vara kvar...jag dör i denna verklighet som finns...!

Varför, blir det att man mår ännu sämre när man inte vill svika någon, men man mår ännu sämre då man inte får göra det man vill?

Jag vet inte vad jag vill bli, fortfarande, när jag var lite (av en kompis har sagt) så ville jag bli barnskötare. Ja, jag gillar barn, de är öppna, de är fria fortfarande, de ser fortfarande ljuset i livet, medan jag ibland ser bara mörkret. Jag har svårt att prata med de närmaste om detta, oftast märker dem inget då jag har blivit en så kallad "expert" på att dölja det. Jag är livrädd att göra två grejer, kräkas och att gråta. jag vet att man måste ibland släppa på sin näve man håller uppe men det är så jävla svårt för fan, inget går ju som man vill. Skönt att få ut detta, om jag hade pratat med någon så hade jag inte fått ut det, hade just nu inte klarat av att säga något hade bara gråtit. Man mår så jävla dåligt att ha denna osäkerhet man har innanför sig.

Jag tänker ibland varför blev det just jag med denna stora börda, varför känner jag mig osäker, jag vill inte vara osäker, jag vill vara bestämd och säker på det jag gör. Varför är det inte så?

Så jävla skit, kommer jag alltid ha den efter mig, fast jag har blivit självsäkrare? Det vill jag verkligen inte, men hur får man bort den? det är som en tumör som har letat sig fast och den är obotlig...Hur fan kan en bok göra detta lättar. Om man ser en  självhjälpsbok så tänker jag oftast, hur skulle den hjälpa mig, en psykolog, hur vet man att den inte har brister, vem kan man lita på här i livet?  vem är det som säger att det är rätt och det är fel? ingen just nu för nu är man 20 och då skall man ha ansvaret att bestämma över sig själv, men jag har aldrig känt mig så rädd, jag står där på en klippa ensam nu och kolla ner till klipporna i havet. Innan så hade man en person (jag hade mamma) som sa till mig hoppa inte det är farligt stå still, men nu när man själv har ansvaret då vette fan, man kanske skall hoppa. Man kan ju alltid överleva, eller?

Detta var skönt att prata om, eller a skriva. Ni som läser kanske ska inte ta det som jag skall ta livet av mig för det skall jag inte. Så mycket ljus har jag, men jag vet verkligen inte ifall läraryrket är något för mig. vad skall jag göra i så fall? Så många val, så lite tid, så många val i huvudet som gör att man blir helt slut i hjärnan och man får till slut  huvudvärk....