Denna jävla fucking retard dag som började bra men nu fan är det inget bra alls! Så jävla less, inget går ju bra här i livet, regnet som faller ner nu i natten är verkligen mitt humör, får inte ens ut tårarna ur ögonen, har jag blivit en robot? Kan jag ens känna känslor? Antagligen måste jag göra det eftersom jag är så jävla arg på mig själv, jag vet inte vad mer jag kan säga.Hur störd jag är som en vågade prova, är jag ens mogen på att vara "fröken Anna hela mitt jävla liv"
Jag fick U jag har nu 2 U i denna jävla fucking kurs... LSK110...Jag vet inte hur jag skall ta mig till, vem skall man prata med, jag känner mig skoltrött fast jag har sommarlov, jag vill inte ha detta hängande över mig, måste få det bort men hur gör jag när jag inte har lusten. jag känner mig som om jag är i ett enda svart hål som aldrig tar slut...Kanske borde jag ge upp, men jag kan inte svika mig eller någon annan just nu. Känns detta rätt, är det verkligen detta jag vill?
Lära barn vilken fucking jävla retard jag är?! Hur fuck upp skolan är, att det inte finns någon lycklig tid. Du kan skratta och leka men när det kommer till krita så är du inte bra? Du duger inte, du finns inte för någon, duger inte för ens själv? Är det det man skall lära ut till barn?
Varför kommer de här tankarna på natten, när alla sover och man kan inte ringa någon, vill jag ringa någon?
Jag vet inte... Återkommer till från kommer jag klara detta? Det känns så långt ifrån och det kommer bara bli svårare, tänk om jag hoppar av nu, vad skall jag göra till hösten i så fall eller tänk om jag hoppar av och allt blir bra? Gillar inte denna utvecklingen, vad skall jag göra...
Kan ju inte prata med någon känns det som. Är min tid värd något...? Har jag gjort någon skillnad för någon? Deppiga tankar som smyger på en när alla har det bra!?
Känns verkligen inte bra och alla upplyftande ord som "du kommer klara det" och "det fixar sig alltid" eller "vi tar oss igenom detta" är det verkligen riktiga ord eller är det bara tröst ord? Hur vet man att det t.ex fixar,löser klarar sig när man inte är säker själv...
Känns som om man skall spy...
Känslan är upp och ner aldrig still och upplyftande...
Anna det här med U! Jag har jobbat på mammas jobb där det är en man som är lärare och han gjorde om flera tentor flera gånger pga att han fick U! Och han är jätte duktigt lärare. Det sitter inte i betygen det sitter i personen som står framför klassen! Jag vet att du skulle få vilken klass vilket barns som helst att fatta! Du är pedagogisk och vi har faktiskt bara läst ett år! Vi har två och ett halvt år kvar! Tänk vad mycket mer vi ska lära oss! Känner så ibland också! Men bara för att du blir klarar lärare i 24 års ålder betyder det inte att du ska arbeta som lärare i hela livet! Livet tar konstiga vändningar i blad och då kanske du kommer in på ett annat yrke. Stannar du kvar som lärare ska du inte känna något hemskt över det. Tänk vilken intressant arbeta du kommer ha! Varje dag är en ny dag, inget är som vanligt! Tänk vad många som ser upp till dig! Min fröken är bäst kommer de att säga! För du är det! Vi alla är bäst på våra egna sätt! Du kommer känna det! Vi kommer känna det, om 2,5 år är vi klarar med detta, klara med pluggandet för ett tag och då är det bara det roligaste kvar att få en egen klass och utforska hur man är som lärare, vilken lärare man vill vara, vilken relation man vill ha till sina elever mm. Du kommer hitta rätt! Är det läraryrket så kommer vi kanske bli kolegor vem vet :) Blir de något annat yrke kommer du bli fantastisk som det!
SvaraRaderaTappa aldrig tron på dig själv! Vet att det är svårt men, INGENTING ÄR OMÖJLIGT! Som Gunde säger! Han har faktiskt rätt! Är det något vi ska ta med oss från praktiken vi hade tillsammans på SFI så är det att ingenting är omöjligt, de lärde sig svenska på tre månader vi kan lära oss att bli bra lärare och lära känna oss själva på vägen!
Kramar // Julia